That was one nervous walk. My semi conclusion regarding the nervous gut I have is that part of it is in the colon yes, but strangely enough the feeling was still in rectum and in the small intestine and bladder. I think the majority of the nervous gut was in the colon as it was a calmer feeling. It’s really strange really getting into these feelings and analysing them in a way that I have never done before. I wish I had thought in more detail about how my nervous gut felt before so I could compare them easier now. I understand that only the people who experience nervous gut can relate to this, as I have asked a few other people who have no idea what I am on about as their nervs affect them in a different way and different places. I find it interesting how different we all are and how one person can react in a completely different way to someone else regarding the same type of feelings. Anyway, got to see a really lovely lady at the urologists and she showed me everything I needed to know and I got to try this self-catheterising myself while she was there. Its funny to think that for just a few months ago I was super shy about so much and now, mainly due to living at a hospital for so long, I am not shy in the same way. Nothing like getting to know your body in a new way. I don’t really understand how the nurses at the hospital managed to get the wrong hole, I must say I thought it was pretty obvious which one was which…haha.
Wow it really is such a relieve to not have the catheter there anymore. Nothing bugging my leg, being in the way and uncomfortable, I don’t have to think as much about how I move or what I do. Thank you for this time Katinca, I am grateful for your help (less grateful for the urinary infection and inconvenience you brought me) but now I am very happy to be able to say Goodbye!
I asked the urologist about the one piece of information I remembered from my history lessons, about the king who’s bladder exploded at a fancy dinner. She said it would take a lot for a bladder to explode, first of all you would most likely wee yourself. At least I can relax a bit with regards to that old fear which I’ve had since my childhood history lessons;)
I must have had a massive grin on my face for the full walk home, half the people who met me looked at me as if I was a freak walking around smiling, while the other half greeted me with a smile back.
I never thought I would say this, but I have just been to the toilet for the first time in 3 weeks and I heard the trickle as the wee hit the water. I cannot express enough how much I have missed that trivial sound. It felt Amazing!
Now it’s just me and Stevie! Finally we can get to know each other and get used to life together. I’m feeling a bit excited about that!
Speaking about Stevie, today is Stevies 4 week day! Thats a month! I cannot believe its been 4 weeks since the operation. 4 weeks since I last felt that desperate feeling of needing the toilet and only seeing blood. 4 weeks since I didn’t dare eat due to the pain I knew would follow. What better present for me and Stevie on our 4 week day then to wave byebye to Katinca and start our life without her. Thank you! Things might just be starting to look up a bit!
I am absolutely exhausted now, I did have a rest when I got in but my eyes are heavy now again so I shall retreat back to my spot on the sofa and enjoy the rest of my day. Happy Tuesday everyone, hope yours turns out to be as good as mine and Stevies!
Bye bye Katincas belongings, I won’t be needing you anymore!
Hej då Katincas tillbehör, er kommer jag inte behöva mer!
Here is my new temporary help kit, which I hopefully won’t need for long.
Här är min nya temporära utrustning, som jag förhoppningsvis inte behöver använda länge.
Det var en nervig promenad. Min delvis slutsats angående den nervösa magen som jag har är att en del av det finns i tjocktarmen, ja, men lustigt nog satt känslan kvar i ändtarmen och i tunntarmen och blåsan också. Jag tror majoriteten av känslan är i tjocktarmen eftersom hela upplevelsen av min nervösa mage var generellt lugnare. Det är konstigt att ta sig in i dessa känslorna och analysera dom på ett sätt jag aldrig gjort förr. Jag önskar att jag hade tänkt på hur min nervösa mage kändes i mer detalj innan operationen så det hade kunnat vara lite lättare att jämföra dom nu. Jag förstår att människor som inte upplever en nerver mage inte kan relatera till de, eftersom jag frågat lite folk som inte alls förstår vad jag pratar om för att deras nerver påverkar dom på ett annat sätt och på andra platser. Jag finner det väldigt intressant hur annorlunda vi alla är och hur en person kan reagera på ett sätt och en annan person på ett helt annat angående samma sorts känslor eller i samma situationer. I vilket fall som helst så fick jag träffa en super trevlig kvinna på urologen som visade min allt jag behövde veta och jag fick prova att tappa mig själv medan hon va där. Det är lustigt att tänka hur otroligt blyg jag var för bara några månader sedan angående väldigt mycket och nu, i huvudsak på grund av att jag var inlagd på sjukhuset så länge, är jag inte alls blyg på samma sätt längre. Inget slår att lära känna sin kropp på ett nytt sätt. Jag begriper inte riktigt hur sjuksköterskorna på sjukhuset kunde få fel hål dock, jag tyckte det var ganska självklart vilket som var vilket…haha.
Wow det var verkligen en otrolig lättnad att bli av med katetern. Inget som stör mig på benet med, i vägen och obehagligt, jag behöver inte tänka lika mycket på hur jag rör mig eller vad jag gör heller. Tack för denna tid Katinca, jag är tacksam för din hjälp (mindre tacksam för urinvägsinfektionen och obehaget du tog med dig) men nu är jag glad över att ha sagt hejdå!
Jag frågade urologen om den ända biten information jag minns från mina historielektioner, om kungen vars blåsa exploderade på en tjusig middag (Tycho Brahe?). Hon sa att de skulle till ganska mycket för att blåsan skulle explodera, först hade man nog kissat på sig. Då kan jag åtminstone slappna av lite angående den rädslan jag haft sen barndoms historialektionerna 😉
Jag måste ha gått omkring med ett jätteleende på läpparna på vägen hem, hälften av människorna jag mötte tittade på mig som jag jag vet ett missfoster som gick omkring och log, medan den andra hälften mötte mig med ett leende tillbaka.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men jag har precis gått på toaletten för första gången på 3 veckor och jag hörde hur dropparna mötte vattnet. Jag kan inte uttrycka tillräckligt just hur mycket jag har saknat det där triviala ljudet. Det kändes helt Fantastiskt!
Nu är det bara jag och Stevie! Äntligen kan vi få lära känna varandra och bli vana vid livet tillsammans. Jag ser fram emot de!
När vi nu pratar om Stevie, idag är Stevies 4 veckors dag! Det är en månad! Jag kan inte fatta att det är 4 veckor sen operationen. 4 veckor sen jag sist kände den där desperata känslan av att behöva gå på toaletten och bara se blod. 4 veckor sen jag inte vågade äta på grund av smärtan som jag visste skulle följa. Vilken under present för mig och Stevie på vår 4 veckors dag att få vinka hejdå till Katinca och börja vårt lite tillsammans utan henne. Tack! Saker kanske kan börja bli lite lättare nu!
Jag är helt utmattad nu, jag vilade lite innan när jag kom hem men mina ögon är tunga nu igen så jag ska dra mig tillbaka till mig plats på soffan och njuta av resten av min dag. Glad tisdag allesammans, hoppas er dag blir lika bra som min och Stevies!
Welcome to the Life o Charlotte 