Forecast today in the Life o’Charlotte, gloomy with patches of sun. My head feels like someone is holding a pair of pliers and squeezing all they can while pushing my head towards my shoulders at the same time as they are pulling it upwards. Yeah that doesn’t make sense but neither does the feeling. Spoke to a nurse and I am taking migraine tabletts to see if it helps break through the pain.
This weekend Axel made such an effort with me despite me being a miserable twit. On Saturday he went to the shop when he woke up and bought nice breakfast and set the table for us. He then told me to get dressed and drove us out to the woods just outside of Malmö where we sometimes go for walks. On Sunday we got up and went to a little woodland outside of Axels home village and walked there too. We had a lovely slow peaceful walk in the nature. The snow still laying on the ground, the trees naked allowing the sun to shine down making the ground a sparkling carpet under our feet. Being so close to nature helped me, it made me leave the stress at home and just relax. It was difficult thinking of anything but the beautiful nature surrounding us, and all I could think of was that magical place and us. The world became an easier place to be in. The calmness, the stillness, the wide open space which at the same time felt protected. I wish we had a little cottage we could sit in with a fire and hot chocolate and just watch the world go by.
It filled me with peace, and tranquillity, and it was like my mind just stopped going on overdrive. My headache left (for a while) and I felt like me, like me and my boyfriend just taking a walk on beautiful morning in the sparkling white woods like any normal couple. We are a normal couple. I need to remember this. I am still me. Sometimes I loose myself in a crazy world of I don’t know what. I don’t know where to turn or what to think, but deep down, under the stoma, the tiredness, the stress…I still exist. I don’t know how Axel puts up with me sometimes, how he has the strength to keep going when I am being so difficult. It’s like he still sees me, and is holding on to me. He is maybe trying to keep me afloat.
I watched ‘My sisters keeper’ for the first time. Oh my how I cried. Such an emotional film, so beautiful yet and sad and full of love. It is amazing what we can cope with when we are put into situations we may never have dreamt of. Watching your own life slowly disappear while the people around you are holding on to everything they can and all you want to do is let go, let them free and let yourself free. I am lucky, they could remove my illness, and knock on wood, it is sort of gone. I can get better, I will get better. I am alive. Instead of it being ‘lasts’ or ‘will I get the chance’ I have ‘firsts’ and ‘when I do that’. Life throws obstacles our way, and always will, I mean what fun would it be if it didn’t?! These obstacles become lessons, life lessons and we grow from them, usually at least. Of course they get us down too, and sometimes feel completely impossible to overcome, but we usually get through them, and after it sinks in find that they have helped build us.
I guess I’ve hit a little bump in the road, a little hiccup and got thrown back. I am still very positive regarding the surgery and how it has changed my life, given me my life, but it has made me more sensitive to the world and life in general. Plans I thought would always be in one way have been thrown off track, as have future thoughts. I am no good with change when its thrown at me, I need time to get used to changes, and I guess this is one of those moments to think about all the changes in my life that are being affected.
I have to find something positive in feeling so down and fed up, because without it, how would I know how great things are normally? How else would I appreciate all that is good in my life?
Got my referral for cognitive therapy today, now I just need to get booked in somewhere. I am actually really looking forward to this. I think it can help me in more ways than one. I am good at keeping things in and have all my life done so and struggle with how to deal with things, and especially feelings. My biggest struggle is the feeling of guilt. I take everything on like it is my fault it has happened. I mean even the fact that I am so exhausted after having gone through this surgery makes me feel guilty and bad in regards to other people. So it will do me the world of good to get various tools on how to cope and whatever else it may entail. Saw my counsellor today too and she suggested I make a mind map on how I am feeling with regards to all areas of my life and the thoughts associated with them. So this is gonna be my task this week, get my mind map started. I think it will do me good seeing it all written down and maybe help me deal with certain things a bit easier.
With regards to my stoma bags, I had to stop using the Hollister convex bags on Friday as the itching was driving me crazy and NOTHING helped, so my conclusion is that my skin doesn’t like them. Instead I have gone back to my normal flat bags, which feels like heaven compared to the others, I once again don’t feel it as much – yay. Hopefully the other bags will arrive tomorrow so I can try the other brand and see how they go. However the stomanurse I spoke to today seemed a little bit confused as to why I was using a convex bag now, but I guess we’ll see how it goes.
Anyway, it’s valentines day. The day of love. Every day should be full of love really, specially towards the people closest to you, so maybe it could be worth showing love to a stranger instead. Now I’m not saying go out and snog some randomer on the street, but maybe a smile, a few kind words, an act of appreciation. Lets show the world that love exists everywhere at all time.
Happy Valentines day everyone, lots of love to you all. ❤
Saturday morning walk ❤
Lördag morgon promenad ❤
Sunday afternoon walk with a few tired selfies, Axel looking extremely pale, Axel hiking and his bum. He has a nice bum but the picture doesn’t really show it (and he’ll prbably hate me for putting these pictures here but I don’t care because I like them, they have us in them). ❤
Söndag eftermiddags promenad med lite trötta selfies, Axel som ser extremt blek ut, Axel vandrande och hans rumpa. Han har en fin rumpa men bilden visar inte helt hur fin den är (och han kommer säkert hata mig för dessa bilderna men de struntar jag i för jag tycker om dom, de är ju vi på bilderna). ❤
More prettiness from Sundays walk.❤
Mer vackert från söndagens promenad.❤
Charlotte on the thinking stone enjoying the calm, the crisp air and the sun on my face. I also got to make my first snow angel this year, I look freakishly flat in the pictures. It made me happy making a snow angel.❤
Charlotte på tanke sten njuter av lugnet, det friska luften och solen på ansiktet. Jag fick också göra min första snöängel för detta året, jag ser konstigt platt ut i bilderna. Det gjorde mig glad att få göra en snöängel. ❤
Rapport idag från Life o’Charlotte, dystert med genombrott av sol. Mitt huvud känns som om någon håller de med en tång och trycker allt dom kan medan dom puttar ner mot axlarna samtidigt som dom drar up. Ja de låter helt vansinnigt, och de känns så också. Pratade med en sköterska som ville att jag skulle prova ta migrän tabletter och se om de kan bryta genom smärtan lite.
Axel har varit helt underbar mot mig denna helgen fast jag har varit så jobbig. I lördags när han vaknade gick han och handlande mysig frukost och dukade fram de till oss. Han sa sedan till mig att klä på mig och körde sen ut oss till Torup och på söndag körde vi upp till ett skogsområde utanför Axels hemby. Vi hade en avslappnad harmonisk promenad i naturen båda dagarna. Snön låg kvar på marken, träden stod nakna och släppte in solens strålar som gjorde att marken förvandlades till en glittrande matta under våra fötter. Att vara så nära naturen hjälpte mig verkligen, jag släppte all stress och lyckades slappna av och glömma allt som snurrade runt i huvudet.. Det var svårt att tänka på annat än den vackra naturen som omfamnade oss, och jag kunde bara tänka på den magiska platsen som vi befann os it, och oss. Världen blev mycket lättare att vara i där. Lugnet, stillheten, känslan av öppenhet som samtidigt var beskyddande.Jag önskar vi hade en liten stuga som vi kunde gå och sätta oss i med en brasa, varm choklad och bara titta på världen när den snurrade förbi.Det fyllde mig med lugn, och fridfullhet, och det var som om mitt huvud slutade att köra på övertid. Min huvudvärk försvann (en liten stund) och jag kände mig som mig, som jag och min pojkvän ute på en vacker morgon promenad i den glittrande skogen som vilket vanligt par som helst. Vi är ett vanligt par. Jag måste komma ihåg de. Jag är fortfarande jag. Ibland förlorar jag mig själv i en galen värld av jag vet inte vad. Jag vet inte var jag ska vända mig eller vad jag ska tänka, men långt inne, under stomin, tröttheten, stressen…så finns jag kvar. Jag begriper inte hur Axel står ut med mig ibland, hur han har styrkan och orken att fortsätta när jag kan vara så jobbig. Det är som om han fortfarande ser mig, och håller kvar i mig. Han kanske försöker hålla mig flyttande i all stim.
Jag tittade på ‘Allt för min syster’ för första gången. Oj som jag grät. Vilken emotionell film, så vacker men så sorglig och full av kärlek. Det är otroligt vad vi kan klara av när vi blir satta i en situation som vi aldrig drömt om förrut. Att se sitt eget liv sagta försvinna ifrån en medan människorna omkring håller kvar i allt dom kan och allt du vill är att släppa taget, släppa dom fria och släppa dig själv fri. Jag har tur, dom kunde ta bort min sjukdom, mer eller mindre, ta i trä. Jag kan bli bättre, jag ska bli bättre. Jag lever. Istället för ‘sista’ och ‘kommer jag få chansen’ så har jag ‘första’ och ‘när jag ska’. Livet sätter fram hinder för oss, och kommer alltid att göra så, och i all ärlighet, hur kul hade de varit om de inte hände?! Dessa hinder blir sedan lärdomar, livs lärdomar och vi växer med deras hjälp, mestadels i alla fall. Självklart slår dom ner oss också, och man blir ledsen och känner att de går inte att ta sig över, men vi brukar ta oss genom de, och efter allt sjunker ner så brukar de visa sig ha varit till hjälp i vår personliga resa och uppbyggnad.
Jag antar att jag har kommit till lite av ett hinder i vägen, ett litet bakslag. Jag är fortfarande väldigt positiv inställd till min stomi och hur de har ändrat mitt liv, eller gett mig tillbaka mitt liv, med det har också gjort mig mer känslig till världen och livet rent generellt. Planer som jag trodde alltid skulle vara där har bytt riktning likaså framtids planer. Jag är urusel på ändrade planer när det slängs på mig oförberett, jag behöver tid att vänja mig vid ändringar, och jag antar att detta är ett sånt tillfälle att tänka på allt som ändrats.
Jag måste hitta något positivt i att vara nere, för trotts allt, utan att känna sig nere blir det ju svårt att veta hur bra livet kan vara ibland också. Hur skulle jag annars kunna njuta av allt de som är bra?
Fick min remiss till kbt idag, nu behöver jag bara boka in mig någonstans. Jag ser faktiskt fram emot detta. Jag tror verkligen att det kan hjälpa mig på flera sätt. Jag är duktig på att hålla saker inom mig och har gjort de hela mitt liv och finner ibland att det kan avra jobbigt att bearbeta vissa saker, speciellt känslor. Mitt största problem är känslan av skuld. Jag tar åt mig allt som om det var mitt fel att det hände eller att någon mår på ett visst sätt. Jag till och med känner mig skyldig och som om jag sviker alla på grund av att jag blev opererad och är så himla trött nu. Så det kommer verkligen vara nyttigt för mig att få lite övningar och verktyg att använda mig av . Träffade också min kurator idag och hon föreslog att jag skulle göra en mind map om hur jag mår angående alla delar av lived och tankarna däromkring. Så det kommer bli min läxa denna veckan, få nerskrivet en mind map. Jag tror det kommer hjälpa mig att se de nerskrivet och kanske kan hjälpa mig bearbeta vissa saker lättare.
Angående mina stomi påsar så fick jag sluta använda Hollisters konvexa påsar i fredags eftersom det kliade nåt sanslöst, jag höll på att bli totallt vansinig och INGET hjälpte, så min slutsat blev att jag inte tål dom påsarna. Jag har istället gått tillbaka till mina vanliga platta påsar som känns som himmelriket gämfört med dom andra, än en gång märker jag inte av påsen så mycket. Förhoppningsvis kommer dom andra påsarna imorgon så jag kan få prova ett annat märke. Men stomisköterskan jag pratade med idag lät lite förvirrad angående varför jag hade konvexa nu, så vi får se vad de blir.
Hursomhelst, det är alla hjärtans dag idag. Kärleks dagen. Var dag bör vara full av kärlek egentligen, speciellt mot dom som står en närmast, så idag kanske det skulle vara värt att visa en främmande lite kärlek istället. Okej, jag menar inte att man ska gå ut på gatan och kyssa den första man ser på gatan, men kanske ett leende, några fina ord, visa lite uppskattning. Vi visar världen att kärlek finns överallt alltid.
Glad alla hjärtans dag allihop, massor med kärlek till er alla. ❤
Welcome to the Life o Charlotte 