3 years ago today I took one of the most difficult steps in my life. One of many I realise now. For those of you who don’t know, today marks the 3 year day of my move to Sweden, or back to Sweden. Having lived in the UK for 11 years and always saying how I would never move back to Sweden I ended up doing it anyway. I was offered an opportunity to work at the bronze foundry and learn the skills. I was meant to stay for a year and then go back, that’s what I always said and thought, but after the year had gone I had picked up a lot of there was enough business to keep me on too, so here I am, 3 years later. Still learning more about the technique, about the materials, about the way to think when wanting to cast a sculpture. I cannot believe I left my mum and sister, my life, family and friends. I packed 3 suitcases of a total of 60 kilos, a backpack of roughly 20 kg and off I went. I have grown a lot, learnt many life skills, learnt much about bronze and casting, learnt how it feels to be lonely, learn how to be alone, but most of all I have learnt a lot about myself. I cannot say my time here has been the smoothest, but I have survived…just about. One thing I can laugh about…well slightly and only now after is that during these 3 years Sweden has removed 3 body “parts” (loosely use the word body parts there). I have had both my wisdom teeth removed (I only had my top 2) and my colon. All of which scared me to death. I am and always have been petrified of the dentist. I have reconnected with old friends, and made new ones. I have been through difficult times, fallen out with people, moved 6 times, yikes is it really 6 times…Had one guy magically vanish “going out for a cig” and not get in touch for a year (yeah that’s a rather funny story actually…might write more about that one day, although I could probably write quite a few funny and strange stories about my wrong choices among strange guys). I have also made some fantastic new memories, grown better bonds with relatives, friends new and old, and of course I have found Axel, probably one of the most stable male figures I have ever had in my life, and without him I don’t really know how I would have got through the past couple of years. Well yes, it has been one hell of an adventure. What a chapter. (I think of my life as a book with different chapters and adventures, maybe one day I’ll actually write my life as a book but we’ll see, for now it will stay with me). If I knew all of this would happen before I moved, would I still have done it? I honestly do not know. I often end up asking myself “I wonder what my life would be like if I stayed in the UK” or “What would life be like if I went down a different path and moved somewhere else? What would I be doing now? If I stayed in the UK would I still have my wisdom teeth and my colon? Would I have developed ulcerous colitis if I had stayed in the UK? Was it the stress from a few of my homes and the bad choices in boys (yes they were boys no matter what their ages because they sure didn’t act like med) and missing my old life that brought the ulcerous colitis on?” Each new chapter brings different stories, I don’t want to dwell too much on ‘what ifs’, but of course they are something I can never shake off completely. I will always miss that last chapter in my life, but even if I went back to it now it wouldn’t be the same as it was. It would become a new chapter again. I would love to be close to my mum and sister again though.

That was one very very emotional week leading up to my move. I get emotional and teary eyed just thinking about it. I can’t quite get over how strong I was to get through it.


This week has really taken its tole on my. I started back at work at 25% for 2 weeks and then on Monday started at 50%. I have been so tired but me being me decided to give it a try, I thought well maybe I just needed to get used to it, but as the week went on I felt my body just not wanting to take part. Thursday morning I tried calling the GP to see if I could get a time with someone. I called 8.06 and ended up at number 35 in the queue. Having to work I put the phone down. Number 35 after 6 minutes of the phones being open, it is such a crazy system. Thursday night was the worst. My body has never felt as heavy as it did on Thursday. I nearly fell asleep on the bus, my arms and legs felt like stone and when I laid down I could not move to get up. I felt like a stone stuck in mudd, my bed just swelling up around me, and no, I do not have a soft bed. My body feels as drained and weak as it did when I was anaemic, not eating or sleeping and only bleeding, but there isn’t anything directly medically wrong with my body. Some nights I close my eyes and enter a crazy hysterical raving lightshow world. In those moments I’m often so tired I struggle to keep my eyes open but it is so much calmer with open eyes. That is such an awful feeling. So Friday morning comes, after yet another restless, grumling heavy night and I call the GP as soon as my phone strikes 8. I think it was my lucky day because I must have been the first call through. I got a time, hung up and thought ‘right I best wake up’. As it nears 10 am I realise that I can’t remember if my appointment was at 10.30 or 11.30 (living in different countries gets confusing as half 11 in English time keeping is 11.30 but half 11 in Swedish is 10.30) and not wanting to be late I drag myself together to the best of my abilities and get down to the GPs only to find that my appointment was at 11.30. Because of the way the system works with the telephone queuing it was impossible to call and double check my time too. Oh well, better an hour early then and hour late. I finally get to meet my doctor, after knowing that the nurse thought I should’t have been balled around from the gastro clinic to here. I was so nervous, I mean I had no idea who I was going to see, or if they would even listen to what I had to say. Oh my I must have had the angels with me. I got the most lovely doctor ever. He had a kind face and gentle eyes, and sat there listened to my full story, asking me questions like “how did you feel when you found out about the surgery?What does your future look like to you? What do you think this exhaustion can be?” I really felt like he cared and genuinely wanted to know how I felt about everything in life. It seems like I might have some sort of post traumatic stress syndrom type thing, or something like that, it didn’t get a title which in one way is nice. He was very happy that I go to a physio, mediyoga and a counsellor, and I think thanks to the fact that I really am trying to get back into a routine and normal life he was kind. So now I’m back to working 25% for a month before upping the hours to 50%, and towards the end of that we are gonna meet up again to see how things are going. He also offered to refer me to a cognitive therapist. I think that would be amazing. I would really like to try that, there has been so much that has happened in my life ever since an early age and I have never really dealt with some of the events or spoken with a professional about it so I think it could do me the world of good. He gave me new hope for doctors, and he showed me that there are doctors who care about the people. I am so grateful for him and so grateful that I got to see him!

Sometimes it’s really worth just giving things a go before ruling them out completely.


This has been my morning so far while writing. Axel is away on a conference trip so its me and the girls, chilling in bed, a big cup of tea and writing. I’m really starting to enjoy these Saturday mornings.wp-1485600927330.jpgDetta har varit min morgon hittills medans jag skrivit. Axel är borta på konferens resa så det är bara jag och flickorna, slappar i sängen, en stor kopp te och skriver. Jag börjar tycka riktigt mycket om dessa lördags morgnar.

Here is the sentimental last family picture from the old chapter and the first picture of me and the things I felt were most important to pack for the new chapter.wp-1485601457030.jpgHär är den sentimentala sista familjebilden ur det gamla kapitlet och den första bilden med mig och de jag kände var viktigast att få med mig in i de nya kapitlet.

This is just a silly compilation  of some of my crazy ass dance moves that I showed everyone on the night of my Good luck “leaving”doo a few nights before leaving.wp-1485601457028.jpgDetta är en tramsig kompilation med några av mina galna super bra dansrörelser som jag visade alla på min Lycka till “hejdå” fest några kvällar innan jag åkte.

I am still so moved that so many people came to wish me good luck. I felt so much love that day and it is one I keep close to my heart forever! Here are some group pictures with the people who were there at that moment, more came and went throughout the evening too. I will always love and cherish these pictures and the memories I have with every single person in them. I also love the one where we are all pulling silly faces, I love pulling a silly face and was so happy when everyone agreed to do it for me too.

Jag är fortfarande helt rörd över mängden av människor som kom för att önska mig lycka till. Jag har aldrig känt så mycket kärlek som jag gjorde den dagen och jag kommer hålla den väldigt nära hjärtat för alltid! Här är några gruppbilder med dom som var där i den stunden, fler kom och gick under kvällens gång. Jag kommer alltid älska och hålla minnet av detta nära, samt minnena jag har med varenda en i bilden. Jag älskar bilden där alla har en tramsig min, jag älskar tramsiga miner och är så glad att alla ville göra de för mig.


Idag är det 3 år sen jag tog några av dom svåraste stegen i mitt liv. En av många har jag kommit på nu. För dom av er som inte vet så är idag min 3 års dag i Sverige, alltså 3 år sen jag flyttade tillbaka. Efter att ha bott i England i 11 år och alltid ha sagt hur jag aldrig skulle flytta tillbaka till Sverige så blev det så ändå. Jag blev erbjuden ett jobb i gjuteriet så jag kunde lära mig en ny teknik och område. Det var meningen att jag bara skulle stanna i år och sen åka tillbaka, de är vad jag alltid sagt och trott, men efter att året hade gått hade jag plockat åt mig en hel del kunskap och företaget hade tillräckligt med jobb för att hålla mig kvar som anställd, så här jag jag nu, 3 år senare. Lär mig fortfarande mer om teknikerna, om materialen, om sättet att tänka när man ska gjuta en skulptur. Jag kan inte kommer över att jag lämnade min mamma och syster, mitt liv, min familj och vänner. Jag packade 3 resväskor som sammanlagt vägde 60 kilo, och en ryggsäck på säkert 20 kg och iväg far jag. Jag har växt mycket, lärt mig mycket om livet och fått livserfarenheter, lärt mig om brons och gjutning, lärt mig hur det är att vara ensam, och lärt mig att vara själv, jag har blivit vän med mig själv men mest av allt så har jag lärt känna mig själv. Jag hade ljugit om jag sagt att min tid här har varit enkel, men jag har överlevt..bara precis. En sak jag kan skratta åt..eller ja skratta åt en aning nu i efterhand är att på dessa 3 åren så har Sverige tagit bort 3 “kroppsliga ting” (eller vad man nu ska använda för ord här). Jag har fått utdragit båda mina visdomständer (jag hade bara 2) och min tjocktarm. Alla borttagen var jag vettskrämd över. Jag är och har alltid varit livrädd för tandläkaren.  Jag har återknutit gamla vänskap, och fått nya. Jag har haft det tufft, blivit osams med folk, flyttat 6 gånger, wow är det verkligen 6 gånger..Träffade en kille som magiskt försvann bara efter att han skulle “gå ut och ta en cig” och hörde inte av sig på ett år (ja de är en ganska rolig historia faktiskt…skriver kanske mer om den en annan dag, fast jag skulle nog kunna skriva ganska många roliga och konstiga historier om mina fel val bland konstiga killar). Jag har också skapat nya underbara minnen, kommit närmare släktingar, kommit närmare både nya och gamla vänner, och så har jag ju så klart träffat Axel, nog en av dom mest stabila manliga figurer i mitt liv, och utan honom så vet jag inte hur jag hade tagit mig genom dom senaste par åren. Så ja, det har verkligen varit ett äventyr. Vilket kapitel. (Jag tänker på mitt liv som en bok med olika kapitel och äventyr, kanske en dag skriver jag mitt liv som en bok men de får vi se, tillsvidare förblir den med mig). Om jag visste hur allt skulle bli innan jag åkte hit hade jag ändå gjort de? Helt ärligt så vet jag inte. Jag finner ofta att jag frågar mig själv “jag undrar hur mitt liv hade blivit om jag stannade i England” eller “Hur hade livet varit om jag tog en annan väg och flyttade någon annanstans? Vad hade jag gjort nu? Om jag hade stannat i England hade jag fortfarande haft mina visdomständer och min tjocktarm? Hade jag fått ulcerös kolit om jag stannat i England? Var det stressen som jag fick från ett par av mina första boenden här och mina dåliga val i pojkar (ja dom va pojkar oavsett deras ålder för att så beter sig inte en man) och saknaden av mitt gamla liv som framkalla ulcerös kolit?” Vart nytt kapitel har med sig ett nytt äventyr, jag vill inte grubbla på ‘tänk om’ för mycket, men självklart är de något som jag ändå aldrig kommer bli av med. Jag kommer alltid sakna de förgående kapitlet i mitt liv, men även om jag åkte tillbaka nu så skulle det inte vara detsamma. Då hade det blivit något nytt igen. Jag hade älskat att vara närmare min mamma och syster igen.

Det var en extremt känslosam vecka som ledde upp till min flytt. Jag blir emotionell och tårögd bara jag tänker på de. Jag kan inte komma över hur stark jag var som klarade de.


Denna veckan har verkligen lämnat sina spor. Jag började ju jobba 25% i 2 veckor och nu i måndags började jag 50%. Jag har varit så otroligt trött men eftersom jag är som jag är så bestämde jag mig för att försöka ändå, jag tänkte att jag kanske bara behövde bli van vid de, men allt som veckan gick kände jag hur kroppen inte ville vara med mer. I torsdags morse ringde jag VC för att se om jag kunde få en tid att träffa någon. Jag ringde 8.06 och hamnade på plats 35, utan återuppringnings val. Eftersom jag var på jobb fick jag lägga på. Number 35 efter att ha varit öppen i 6 minuter, det är ett sånt galet system. Torsdag kväll var jag som sämst. Min kropp har nog aldrig känts så tung som den gjorde då. Jag somnade nästan på bussen, mina arma och ben var tunga som sten och när jag la mig i sängen kunde jag knappt röra mig eller ta mig upp igen. Jag kände mig som en sten som fastnat i leran, sängen bara svullnade upp runt mig, och nej, jag har inte en mjuk säng. Min kropp känns så som den gjorde när jag var anemisk, kunde inte äta eller sova och bara blödde, men rent medicinskt så är där inget fel på min kropp. Vissa kvällar sluter jag ögonen och hamnar i en galen, hektiskt, rave föreställnings värld. Då är jag ofta så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna men det blir så mycket lugnare om jag stannar i den öppna världen. Det är en hemsk känsla. På fredag morgon vaknar jag efter en rastlös, grumligt tung natt och ringer till vårdcentralen så fort min telefon säger att klockan är 8. Det måste varit min lyckodag för att jag tror jag var den första som kom genom. Jag fick en tid, la på och tänkte ‘nu är det nog bäst att jag vaknar’. När det närmar sig klockan 10 får jag panick och kommer på att jag inte mins om min tid var halv 11 eller 11.30 (efter att ha bott utomlands så blir det extremt förvirrande med halv 11 och half 11 eftersom de är två olika tider – 10.30/11.30) och eftersom jag inte ville vara sen eller missa min tid drog jag mig iväg väldigt stressad och yr ner till vårdcentralen för att där få höra att min tid var 11.30. På grund av hur systemet funkar så kunde jag ju inte bara ringa upp igen och dubbelkolla tiden.Aja, bättre en timme för tidig än en timme försenad. Jag får äntligen träffa doktorn, efter att sjuksköterskan redan hade uttryckt hur jag inte borde bli omkring bollad mellan systemen så här från mag o tarm till vc. Jag var så nervös, jag hade ju ingen aning om vem jag skulle träffa eller vilken sorts typ det skulle vara, eller om han ens skulle lyssna på vad jag hade att säga. Men jag hade verkligen änglarna med mig. Jag fick den käraste doktorn någonsin (på den vårdcentralen. Han hade ett så snällt ansikte när man tittade efter och alerta mjuka ögon, och där sat han och lyssnade på hela min historia, och ställde frågor som “hur kändes det när du fick veta om operationen? Hur ser du din framtid? Vad tror du att denna utmattning kan bero på?” Det kändes verkligen som att han brydde sig och genuint ville veta hur jag kände om allt i livet. Det verkar som om jag kanske har fått nån typ posttraumatisk stressyndrom, eller nåt liknande i alla fall, han satte ingen direkt titel på det vilket på ett sätt kändes lite skönt. Han var väldigt glad att gör så mycket för min återhämtning men mediyoga, sjukgymnasten och kuratorn, och jag tror att mycket av hans vänliga hjälpsamhet kommer från att jag verkligen försöker komma in i någon sorts rutin och “vanligt” liv igen. Så nu är jag tillbaka på att jobba 25% i en månad innan jag trappar upp till 50% och sen ska vi träffas igen och se hur allt går. Han sa också att han kunde skriva en remiss till kognitiv terapi åt mig. Jag tror de hade varit fantastiskt bra för mig. Jag hade verkligen velat prova de, det har hänt så mycket i mitt liv ända sen en tidig ålder och jag har aldrig riktigt bearbetat det ordentligt och pratat med en professionell om det så jag tror det skulle kunna vara riktigt nyttigt för mig. Han gav mig nytt förtroende i doktorer, och han visade mig att visa doktorer bryr sig verkligen om människor. Jag är så tacksam är honom och för att jag fick träffa honom!

Ibland så är det verkligen värt att prova saker en gång till innan man ger upp på dom helt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s